Gott Nytt År - från mig (och från Deckarakademin)

Jaha, så är vi redan framme vid årets sista dag och vi kanske borde tänka tillbaka på året som gått? Har det hänt nå't?

Tja, kanske lite smått, sådär ... Att raka en zebra kom ut (25 maj), jag hade releasefest tillsammans med Lars Rambe och en massa roliga och trevliga gäster i Stockholm, jag hade en litteraturafton på Svenska Klubben i Paris, jag föreläste för SWEA i Luxemburg och hade en lite releasefest på banken (läs "jobbet"), också i Luxemburg.

Jag har fått en massa fina recensioner, från både bokbloggare och läsare, och från BTJ. Tidningen Tara ringde och ville göra reportage, och jag fick också nästan ett helt uppslag i tidningen Magazinet i Växjö.

Signeringar har jag inte gjort så många som mina i Sverige boende kollegor, men några har det blivit, i Stockholm (Akademibokhandeln Nacka Forum) och i Växjö (Akademibokhandeln City).

Och så förstås Bokmässan. Fyra dagar av eufori, en massa spännande möten och roliga människor, och en hel del signeringar även där. Bokbloggarfrukost och teveinspelning blev det också.

Jag har haft reklam i tidningen Vi Läser och i tidningen QX.

Jag skriver på uppföljaren till Zebran, som kommer att heta Moscow Baby. Jag hade trott och hoppats att den skulle vara klar vid det här laget, men så är det inte riktigt. Jag har skrivit cirkus 275 sidor, men jag är inte färdig, och sedan skall ju allt kringarbete göras.

Har jag glömt någonting? Antagligen ...

Till slut såg jag att Att raka en zebra finns med i Svenska Deckarakademins Deckarkatalog 2015. Jag vet, jag vet, jag är inte ensam, tvärtom är den sprängfylld av spännande titlar, men det känns fint att få vara med. Väldigt fint, måste jag säga.

Hela listan hittar du här: http://deckarakademin.org/hem/deckarkatalogen-3/deckarkatalogen-2015/

Och så till 2016. Ut med det gamla, in med det nya ;-) Har jag några nyårslöften till mig själv? Det har jag faktiskt, men det kanske får bli ett eget kapitel? Nåja, jag kan avslöja att de bland annat innehåller, inte helt oväntat, att skriva klart Moscow Baby, men också, förhoppningsvis, att skaffa en boktrailer, alltså en liten reklamfilm, för Att raka en zebra. Det är inte klart, men väl på gång, med goda idéer tillsammans med Jens Daniel Burman, som skrivit Huset och som gjort en lite pärla till trailer om den. 

https://vimeo.com/groups/boktrailersochteasers/videos/148837864

Med detta vill jag passa på att önska alla ett riktigt GOTT NYTT ÅR! Må alla era (snälla ;-) önskningar uppfyllas!

Vi ses 2016 :-)

"I dag kan en (svensk) familj se ut på många olika sätt" - Stina Ekblad, dagens avsnitt av julkalendern

I dagens avsnitt av årets julkalender är vi framme vid dagens julfirande, och dagens olika familjesammansättningar.

Mitt inlägg när jag annonserade vår stillbildsmedverkan gav mig mitt största antal bloggbesökare hittills. Otroligt vilken genomslagskraft adventskalendern har :-)

Det moderna julfirandet består bland annat av hur man skall få ihop allting, men barn i olika förhållanden och så vidare. Dessutom kan en familj se så annorlunda ut jämfört med förr. Två mammor, två pappor eller vad man vill.

Vår familj består, för den som inte vet, av vår dotter Maïa, och oss två pappor. En mamma finns också, men det är en surrogatmamma i Moskva. Vi håller kontakt med henne, men hon har ingen del i Maïas liv, som det ser ut i dag.

Nu är vi hos mina franska svärföräldrar för att fira jul. I morgon kommer en av mina svågrar, på söndag kommer den andre. Fem av Maïas kusiner kommer också, tillsammans med den äldstas pojkvän. En skilsmässa på svågersidan, men ingen plastmamma till kusinerna ännu ...

Den svenska familjen, med mina föräldrar, bror med familj och svägerskans föräldrar och syster med familj hoppas vi på nästa år.

God Jul, till er alla, från oss alla :-)

P.S. Om detta och mycket annat skriver jag i Att raka en zebra, och förstås i fortsättningen Moscow Baby som jag som bäst arbetar med.

Min dotter - för alltid väldens starkast skinande Lucia

Lucia kommer med ljuset. Den trettonde december är magisk för (nästan) alla svenskar. I vintermörkret kommer hon med ljus i hår, med skönsång och med stämning. Jag är ingen undantag.

Men för mig och min familj, så har Lucia en alldeles särskild innebörd. Den trettonde december 2013 kom min dotter till Frankrike. Två månader tidigare föddes hon i Moskva, av en surrogatmamma. Två månader tidigare åkte min sambo och jag till Ryssland för att hämta hem henne. I två månader bodde vi i en lägenhet i Moskva, i väntan på att alla papper skulle bli klara. Det var en magisk tid, trots alla administrativa svårigheter. Det var två månader är vi var tillsammans alla tre, när vi promenerade varje dag i Gorkijparken, när vi blivit en familj, så som vi så länge drömt om.

Jag tvungen att åka tillbaka till Frankrike i förtid, för att se till att ha en utväg om alla papper inte var klara när våra visum gått ut. Vi kunde ju knappast lämna vår dotter i Moskva med någon annan medan vi tvingades åka hem ...

Men det löste sig. Den 13 december 2013 kunde jag möta upp min sambo och vår dotter på Charles de Gaulle-flygplatsen utanför Paris. Jag behöver knappast säga vilken glädje, vilken befrielse, vilken förlösning det var, att vara tillsammans alla tre igen, i vårt land!

Så när jag säger att vi har vår egen Lucia, som kom med ljuset till oss, som ger oss ljus varje dag, året om, så är det ingen överdrift. Jag älskar julen, men Lucia, det är ännu bättre :-)

Som du kanske förstår, så är det ingen slump att min nästa bok går under namnet Moscow Baby ;-)

P.S. Det finns en del att läsa om surrogatmödraskap. Bland annat hade tidningen QX nyligen en artikel: http://www.qx.se/Xtra/liv/29533/homopappa-genom-surrogat som är värd att titta på, inte helt olik vår upplevelse, även om Eduardo fann sin lycka i Thailand.

Annonsering i Vi Läser nr 6, ute nu

I senaste numret av Vi Läser, ute nu:

http://vilaser.se/nummer/6_2015/

Har jag passat på att få med en annonsen inför julen. Det gäller ju att synas, eller hur? Den här gången delar jag sida med förlagskollegan Kamilla Oresvärd och hennes deckardebut - inte illa :-)

Och så här ser tidningen ut, ifall du skulle leta efter den i tidningskiosken:

Och så med Akademibokhandelns annonsering :-)

Så här tjusigt har Akademibokhandeln annonserat för min signering i morgon. Det skall bli otroligt kul, och spännande!

http://akademibokhandeln.se/event/hakan-lindgren-signerar/

Tack på förhand, Magnus Persson och all personal :-)

Olivier Cappa - följ hans kamp mot homofobin, och njut av hans bilder

Olivier Cappa är en fransk fotograf. Han har fått den briljanta idén till en fotoserie som han kallar "imaginära par", där han bett kändisar (skådespelare, sångare, atleter m fl) att ställa upp på bilder som antyder att de är ett par, två män eller två kvinnor, i scener som är ömma och fina. Ingen människa kan rimligtvis ha någonting negativt att säga om dem. Ändå finns det fortfarande människor som inte kan acceptera att två människor inte älskar på exakt samma sätt som de själva.

Olivier skulle haft en stor utställning i Toulouse. Första omgången bilder blev förstörda, den andra stulen, allt för att inte allmänheten skulle få ta del av dem. I väntan på tredje omgången uppmanar han att vi hjälps åt att sprida hans budskap, och bilder, via Facebook i stället. Jag stödjer honom, självklart, fullhjärtat.

Titta in på hans Facebook-sida och se hans bilder. De funkar även om du inte talar franska ;-)

https://www.facebook.com/ciappa.olivier/photos_stream

I morgon, lördag, signerar jag i Växjö

I morgon, lördag 12 december, signerar jag min bok Att raka en zebra, på Akademibokhandeln i Växjö City. Mellan klockan 11 och 13, skall jag kanske tillägga.

Akademibokhandeln kommer att lägga upp en blänkare på sin butikssida, och i klubben, Akademibokhandelns vänner, men jag reser nästan hela dagen i dag, så jag riskerar att missa det om jag väntar. Bäst att lägga en egen blänkare, tänker jag ;-)

Jag hoppas att ni som befinner er i närheten kommer och hälsar på, fixar lite julklappar eller bara säger hej. Kramar utdelas gratis ;-)

För er som behöver en liten påminnelse om vad boken handlar om, så kommer den här:

Victors värld rasar när hans flickvän lämnar honom efter nästan tjugo år tillsammans. När han kokande av svartsjuka spionerar på henne hamnar han oväntat i en ny relation, så långt ifrån hans tidigare verklighet att han bara vill springa.

Jacob går från förhållande till förhållande, i ständig jakt på den stora kärleken. Har han äntligen hittat den? Men hans drömprins ställer ultimatum om att skaffa barn för att de ska flytta ihop. Jacob säger att han blivit vaccinerad mot barn, men prinsen ger inte upp. Hur långt är han beredd att gå?

En dag får Jacob ett samtal som talar om att hans bästa vän och hans fru blivit mördade. När han får veta att de i sitt testamente önskar att Jacob ska ta hand om deras tvåårige son blir allting riktigt komplicerat …

Att raka en zebra är en relationsthriller, ett drama där känslorna till en början kan tyckas klassiska, men som snart utvecklas till besatthet.

Årets julkalender är väldigt speciell ...

Årets julkalender har tydligen väckt en del heta känslor – inte tillräckligt mycket mys, för lite jul och så vidare. De senaste kommentarerna runt mig säger dock att avsnitt 3 blev bättre, så förhoppningsvis är det ett program som växer ju fler avsnitt man ser …

 

Varför skriver jag om julkalendern? Jag har i sanningens namn inte sett den på flera år. Den visas förstås inte på franska teve och min tvååriga dotter har ännu inte börjar fråga efter den. Kanske nästa år …

 

Men, i år är den speciell. Väldigt speciell, faktiskt. För en månad sedan såg jag en notis på Facebook där man bad om foton på olika familjekonstellationer, klassiska som ”nya”. Kanske hade jag inte brytt mig om det om jag levt i ett klassiskt familjeförhållande, men nu skickade jag in en bild på min dotter, min sambo som också är en man, och mig själv. I pausen under ett mycket intressant föredrag i måndags, såg jag att jag fått mejl från produktionsbolaget. Vår bild var utvald (säkert som en av många) till att vara med i sista avsnittet av årets julkalender J Ja, ja, jag vet, man kan inte ens tala om ”15 minutes of fame”, säkert inte ens 15 sekunder, men jag tar det ;-) Vi skall vara med i julkalendern! I stillbild, men ändå. Julkalendern. På teve. På julafton. Just saying …

Paris sjutton dagar senare ...

Jag har varit i Paris. Sjutton dagar efter terroristattackerna hade jag en affärsresa som  jag inte ville missa, annars hade jag kanske väntat lite till. Det var en märklig blandning av att allt var som vanligt, och samtidigt inte.
Efter att ha tillbringat helgen utanför stan, tog vi bilen in. Det var ju inte bara drygt två veckor efter attackerna, utan också dagen innan miljömötet COP21, med allt vad det innebar av säkerhetspådrag. Vi tänkte att gatorna kanske skulle vara helt avspärrade och någon sa att området där hotellet låg möjligtvis skulle vara helt avstängt, så det var med vis spänning som vi begav oss in  mot centrum. GPS:en förde oss via Place de la République, och det var kanske inte det bästa stället att passera på. Vi kom i efterdyningarna av demonstrationer och flera gator var avstängda, men så fort vi kom ut därifrån, så flöt allt som smort. Rakt mot hotellet och parkeringen, utan några andra tecken på vad som hänt. Förutom att gatorna var ovanligt tomma, kanske.

På måndagen firade Svenska Handelskammaren i Frankrike 100 år och det var därför jag var där. En mycket intressant konferens med bland annat franska finansministern Emmanuel Macron, en av grundarna till iZettle, Jacob De Geer, Sveriges EU-komissionär Cecilia Malmström och många andra. Det hela utspelade sig i i kunglig glans, med drottning Silvia som också var där. Kungen tillbringade dagen med just COP21. Varenda en av talarna refererade till terroristerna.

Jag vågade ta tunnelbanan dit. All kommunal trafik var gratis, samtidigt som myndigheterna uppmanat parisarna att ta en dags ledigt och stanna hemma för att minska stress och säkerhetsrisk. Tunnelbanan kändes därför ovanligt rymlig och behaglig och den flöt felfritt. Tänk om det alltid kunde vara så ...
Efter konferensen blev det snabbt tillbaka till hotellet för en dusch och ombyte inför middagen på Petit Palais. Nu var dock alla gator avstängda och jag var glad att hotellet låg på promenadavstånd. Poliser med automatvapen fanns precis överallt och var i stort lika många som vi vanliga dödliga.

Handelskammaren bjöd på en fantastisk kväll. Efter fördrink och en privat visning av de permanenta konstverken var det middag för trehundrafyrtio personer som alla fick tillfälle att skaka hand med kungen och drottningen.

Efter en makalös middag blandat med tal bland annat från kungen (också han nämnde terroristattackerna), sjöng Fredrika Stahl för oss. Om du inte lyssnat på henne tidigare, så gör det.

Summa summarum, så fortsätter livet efter attackerna, men med ett säkerhetspådrag som är högst påtagligt. När alla statsöverhuvuden åkt hem efter miljömötet lugnade det sig lite, men framför julskyltningen på Printemps-varuhuset var det märkligt tomt. Min dotter var bara en av två barn framför de vackra fönsterna. Förhoppningsvis blir det bättre till helgen.